Studien bygger på tio långliggande fältförsök från Spanien i söder till Sverige i norr, där omkring 100 försöksrutor valdes ut med olika jordbearbetningsstrategier och med eller utan stallgödsel. Jordprover togs på 10 och 30 centimeters djup för att representera matjord och alv, och forskarna mätte bland annat bulkdensitet, aggregatstabilitet, infiltrationsförmåga och förekomst av daggmaskar.
Resultaten pekar på att högre halt organiskt kol förbättrar hur mycket vatten som kan hållas tillgängligt för växterna. Om kolhalten ökar med 10 gram per kilo jord kan mängden växttillgängligt vatten öka med omkring 6 procent, när sambandet mellan mullhalt och bulkdensitet räknas in. I en vanlig matjord motsvarar det enligt en refererad studie ungefär fyra till fem extra dagars vattenförsörjning under sommaren i tempererade klimat.
Samtidigt framhåller sammanställningen att intensiv bearbetning försämrar markens infiltrationsförmåga, sannolikt eftersom sammanhängande makroporer förstörs. Kolhalten var också viktig för aggregatstabiliteten, som i sin tur har betydelse för både infiltration och motståndskraft mot erosion.
Forskarna uppskattar att det i modellberäkningen krävs en genomsnittlig årlig koltillförsel på cirka 7,1 ton kol per hektar för att nå ett tröskelvärde på 16,5 gram kol per kilo jord, en nivå som enligt beräkningen ger tillräckligt stabila jordaggregat för att minska risken för jorderosion. De påpekar samtidigt att detta är en hypotetisk genomsnittlig försöksplats och att mängden är stor, även om en del kommer från rötter och skörderester. I torra och varma områden skriver forskarna att förbättrade odlingsmetoder kanske inte räcker för att förbättra markens egenskaper, utan att större förändringar i odling och markanvändning kan krävas.
