SLU-avhandling: gamla ärtsorter klarar sig bra i samodling med åkerböna

Flera gamla ärtsorter kan ge minst lika stora skördar av frö och biomassa som moderna sorter när de samodlas med åkerböna. Det visar Dylan Wallman i en doktorsavhandling vid SLU, där åkerbönan fungerade som stöd mot liggsäd.

Publicerad 2 min läsning

Fröer av flera ärt- och åkerbönsorter ordnade i grupper med namn under varje sort, med en skala på 10 mm uppe till höger.
Frön av de sorter som ingår i försöket. Översta raden visar åkerböna och de två nedersta raderna är ärter. Alla frön visas i proportionell storlek i förhållande till varandra (skalstrecket är 10 mm). Foto: Sveriges lantbruksuniversitet, SLU

Wallman, doktorand vid SLU:s institution för biosystem och teknologi, försvarade avhandlingen i Alnarp den 2 oktober 2026. Han har undersökt hur äldre sortmaterial fungerar i en odlingsmetod som var vanlig före jordbrukets industrialisering. Ärter odlades då ofta tillsammans med havre eller korn, men i vissa områden med åkerböna.

I försöken testades tio ärtsorter och tre sorters åkerböna i ett stort antal kombinationer. Merparten var gamla sorter och lantsorter från tiden innan växtförädlingen började vid 1900-talets början. Moderna sorter ingick som jämförelse.

Ett av de största problemen med många äldre ärtsorter är liggsäd, där plantorna lägger sig och försvårar både tillväxt och skörd. Enligt avhandlingen kan samodling motverka detta genom att de styvstjälkade åkerbönorna håller ärtbeståndet upprätt. Samodlingar med äldre ärtsorter gav ofta lika stora eller större totala skördar av frö och biomassa än moderna sorter i renbestånd.

Flera traditionella ärtsorter hade också högre proteinhalt i fröna än den moderna referenssorten. Kvävebalanserna var höga i både samodlingar och renbestånd, mellan 61 och 113 kilo kväve per hektar. Lämnas biomassan kvar efter fröskörd kan grödorna därmed lämna betydande mängder växtnäring till nästa gröda, något SLU framhåller som särskilt värdefullt i ekologisk odling där kväve ofta begränsar.

Wallman pekar på ytterligare en fördel: när även stödgrödan är en baljväxt kan mer trindsäd produceras i växtföljden än vid samodling med stråsäd. Baljväxter bör inte odlas oftare än vart sjätte till åttonde år på samma åker på grund av känslighet för jordburna sjukdomar.

Utfallet beror i hög grad på vilka sorter som kombineras och vilka utsädesmängder som används. Enligt Wallman måste dessa anpassas tillsammans för att maximera skörd, ogräshämning och näringsutnyttjande. Avhandlingen identifierar också växtegenskaper som är värdefulla i samodling och ger förslag till framtida ekologisk växtförädling.

Praktiska hinder återstår. Ärter och bönor måste skiljas åt efter skörd; enligt Wallman fanns kombinationer som tyder på att separering kan ske efter frönas färg och storlek. Ett större problem är att det i stor utsträckning saknas utsäde av de gamla sorterna. Forskarna förökar nu frö av ett urval sorter och har påbörjat odlarförsök tillsammans med lantbrukare i Halland och Skåne.

Företaget i artikeln

  • SLU Forskning och utbildning · Uppsala

Dela artikeln

Hittat ett fel? Mejla redaktionen · Så arbetar vi med rättelser

Om skribenten

Jonas Lindmark

Chefredaktör

Jonas Lindmark bevakar växtodling, spannmål och frågor som påverkar det svenska lantbrukets utveckling. Han skriver bland annat om odlingsmetoder, växtskydd, insatsvaror, skörderesultat och forskning. Särskilt fokus ligger på förändringar som får praktisk eller ekonomisk betydelse för lantbruksföretag.

Visa fler från Växtodling

Viktigast just nu

Till startsidan

Nyhetsbrev

Välj vilka cookies vi får använda. Ditt val gäller på den här sajten i ett halvår, och du kan ändra det när som helst.